Rädda Barnen visar i ny rapport: Minskade satsningar på familjepolitiken försämrar situationen för de redan utsatta

Trots att inkomsterna för barnfamiljer generellt stadigt ökar över tid, har inkomstskillnaderna förstärkts, och försämringarna för de barnfamiljer som har det sämst kan tydligt kopplas till minskade satsningar inom familjepolitiken.

Sedan 2002 har Rädda Barnen återkommande presenterat statistik kring barn och familjer som lever i ekonomisk utsatthet, och det Rädda Barnen överlag kan se är att satsningarna på ekonomisk välfärd riktad mot barnfamiljer avstannat under 1980-talet. Det befästs i rapporten Välfärd inte för alla som lanseras idag.

Många barnfamiljer har fått det ekonomiskt bättre under 2000-talet. Men andelen barnfamiljer som lever med låg ekonomisk standard * har ökat. År 2017 uppgick andelen till 16 procent av barnhushållen.

I början av 1980-talet utmärktes Sverige som ett mer jämlikt och jämställt samhälle än andra länder. År 1981 uppmättes den mest jämlika fördelningen av hushållens inkomster under efterkrigstiden. De tre senaste årtiondena därefter har inkomstskillnaderna i befolkningen gradvis ökat, oavsett konjunktur och vilken politik som styrt. Sverige har under de senaste åren haft en snabbare ökning av inkomstskillnaderna än många andra länder.

Rädda Barnen ser visserligen en något mer positiv förändring i och med reformer initierade 2018, såsom höjt barnbidrag och underhållsstöd, men sammanfattningsvis förmår den ekonomiska familjepolitiken i Sverige i allt lägre utsträckning utjämna de växande inkomstskillnaderna bland barnfamiljer, och uppvisar en allt svagare förmåga att bekämpa fattigdom.

Rapporten visar bland annat att:

• Den ekonomiska familjepolitiken inte längre förmår utjämna ekonomiska skillnader mellan barnfamiljer likt tidigare.
• Fram till inledningen av 2000-talet lyckades den ekonomiska familjepolitiken lyfta bort ca två tredjedelar av ekonomiskt utsatta barnhushåll från den relativa fattigdomen. Från 2003 till 2009 minskar sedan denna effekt från 65 till 42 procent. 2014–2017 ligger den fattigdomsdämpande effekten stabilt kring 35–36 procent, dvs ca en tredjedel.
• De behovsprövade bidragen, såsom bostadsbidraget och underhållsstödet som allra mest skulle kunna jämna ut skillnader, minskar i omfattning och betydelse.
• Klyftorna har fortsatt att öka mellan de barn som lever i störst ekonomisk utsatthet, och den stora majoritet barnfamiljer som har det bra ekonomiskt ställt.

- Att föräldrar kommer i arbete är helt centralt för att bekämpa barnfattigdom. Det får samtidigt inte betyda att staten helt ger upp den ekonomiska familjepolitiken som grundläggande skyddsnät för att säkerställa alla barns rättigheter. Vi vill se att nivåerna i systemet upprätthålls över tid och att urholkningen bromsas, säger Ola Mattsson, Sverigechef på Rädda Barnen.

Om rapporten

Välfärd inte för alla 2019 är en uppföljning av rapporten med samma namn från 2011.Siffrorna i rapporten är framtagna och sammanställda av Tapio Salonen, professor i socialt arbete vid Malmö Universitet. Huvudsyftet är att ge en översiktlig bild av den offentliga familjepolitikens betydelse för barnfamiljers ekonomiska utsatthet. I rapporten undersöker Rädda Barnen den ekonomiska familjepolitiken ur ett barnrättsperspektiv, och utgår särskilt från barnkonventionens artikel 26 som garanterar barnets rätt till social trygghet samt artikel 27 om rätten till en skälig levnadsstandard.

* Låg ekonomisk standard är enligt EU:s relativa fattigdomsgräns på högst 60 procent av landets medianinkomst.